Stockholms årliga skutträff
Varje höst, första helgen i oktober, möts Stockholms skutor i Napoleonviken, Ägnö, för att tävla, umgås och utbyta erfarenheter. Tävlingen Saltkråkan race har växt fram från det som först kallades Haningeskutan och gick av stapeln första gången 1991. Traditionen i dagens tappning började hösten 2001 och varje år deltar 10–20 skutor med ett hundratal besättningsmän. Saltkråkan race pågår i tre dagar.
Fredagskvällen
På fredagskvällen, dagen före tävlingen, samlas alla skutorna i Napoleonviken på Ägnö. Det brukar vara en magnifik syn när alla traditionsfartyg glider in i mörkret i viken med tända lanternor och förtöjer mot varandra vid berget.
Skepparmöte
På lördagens morgon samlas skepparna från de olika skutorna för ett skepparmöte. LYS-tal diskuteras. Tävlingsbanan, som ser ungefärligt lika ut från år till år, bestäms mer exakt. Allt beroende på väder och vind. Grundsträckningen är från en tänkt linje mellan mellan Vishamnsudde på Ingarö och N Ramön. Sedan löper banan på Ingaröfjärden, oftast runt Rögrund, ner till Jungfrufjärden, runt grundet Saltkråkan (som har gett namn åt tävlingen) och med målgång mellan Måsholmen och Munken utanför Smådalarö.
Startskottet
Efter skepparmötet kastar skutorna loss en efter en och tar sig ut till platsen för starten. Besättningarna får sina order och seglen sätts. Racets flotta positionerar sig på bästa taktiska sätt, allt beroende på de enskilda skutornas egenskaper och vindens riktning och styrka. Startskottet går vid 12-tiden. Fem minuter innan startskottet går befalls stopp i maskin. Från och med nu är det segling som gäller! Väderförhållandena vid den här tiden på året kan variera mycket, det kan blåsa kuling och regna snöslask, det kan också vara vindstilla och solsken. Racet går ned från Ingaröfjärden till Jungfrufjärden och tillbaka.
Efter målgång
Vindens styrka, segelfartygens storlek och segelsättning och inte minst skepparnas och besättningarnas skicklighet avgör utgången. Tidsdifferenserna kan bli stora, racet tar mellan 2,5 och 5 timmar. Tiden i mål justeras mot det så kallade LYS-talet, se nedan. Efter målgång tar sig deltagande skutorna sig tillbaka till Napoleonviken. På lördagskvällen samlas alla besättningar i land, grillar och sjunger visor om dagens bravader.
Ship-shape och prisutdelning
Söndagen består av den ivriga aktiviteten “ship-shape”, att göra skutan snygg och prydlig. Medan besättningarna minglar anordnas diverse lekar och tipsrundor. Slutligen är det prisutdelning efter lunch. Samtliga skutor får plakat för sina placeringar och vandringspokalen går såklart till den vinnande besättningen. Alla skutor har olika så kallade LYS-tal (handikapp) beroende på rigg och skrov och tidigare placeringar. Se mer under fartygspresentationerna. Justeringen mot LYS-talet gör att det inte alltid är skutan som är först i mål som vinner, utan den besättning som seglar sin skuta bäst!
Det delas också ut pris för ship-shape och det så kallade shit-priset, den skuta som gjort bort sig mest på något vis under racet…
Vandringspriset på Saltkråkan Race, en bit däcksbalk av regalskeppet Riksvasa (1596–1623). Riksvasa låg förtöjd vid Djurhamn och fick eld ombord och sjönk 1623 på 24 meters djup. 1950 fick bröderna Nahlin tillstånd att bärga delar av vraket och sälja som prydnadsföremål. Föreningen Ariel köpte vandringspriset och deltagarpriser till första Haningeskutan-träffen 1991 som sedan övergick till Saltkråkan Race 2001. Ett fint pris som är 425 år gammalt!